Finns det någon framtid för torsken?

Torsk finns bara i det kalla vattnet i norra Atlanten - från Östersjön över Nordsjön, Norska havet, runt Island och söder om Grönland, längs Newfoundland och till havsområden utanför norra USA. Torsk förekommer på djup mellan tio och hundra meter, men den har fångats ända ner till 600 meters djup. Den lever på botten och jagar under natten. Östersjötorsk tvingas ofta leva uppe i de fria vattenmassorna eftersom många bottnar är syrefria eller syrefattiga.

Torsken är inte kräsen utan äter vad som bjuds, som kräftdjur, musslor och all slags mindre fisk. Den drar sig inte för att bli kannibal; den äter gärna mindre torsk som råkar komma i vägen.

Miljoner ägg och stor "barnadödlighet"
Torskens liv styrs av samma grundregel som allt annat liv. Det gäller att överleva och föröka sig. Både honor och hannar producerar enorma mängder könsceller. Fruktsamheten ökar med fiskens ålder och vikt. En tre år gammal hona som väger ett halvt kilo kan producera ett par hundra tusen ägg under en leksäsong, och en åttaårig hona på fem kilo producerar över två miljoner ägg. Ett noterat rekord är nio miljoner ägg hos en torskhona som vägde 34 kg. En torsk kan bli en bra bit över 25 år och väga mer än 90 kilo.

Eftersom torsken förökar sig under hela livet borde miljonerna av avkomma från några hundra honor teoretiskt sett räcka för att fylla hela Östersjön. Men så är det inte i praktiken. Orsaken är en enorm dödlighet under livets första månader. Små kräftdjur, maneter, skarpsill och sill kalasar på torskägg och larver. Varje dag dör omkring tio procent av alla ägg och larver. Om en hona lägger en miljon ägg under en leksäsong överlever drygt 40 000 till larver efter en månad. Efter ytterligare tre månader som larv finns bara en handfull kvar. Om vi antar att mängden torsk i havet är konstant från generation till generation ska bara två ägg överleva till könsmognad, det vill säga honan ska ersätta sig själv och en hanne. Dödligheten hos vuxna torskar är bara en dryg hundradel jämfört med ägg och larver. En vuxen torsk riskerar att dö främst på grund av fiske.

Nybefruktade ägg flyter fritt i havens övre vattenmassor. Äggen är genomskinliga och varierar i storlek runt 1,5 mm i diameter. Större ägg har större flytkraft. Torsk i Östersjön producerar något större ägg för att de ska kunna flyta i Östersjöns lägre salthalt. Ägg och larver driver med havsströmmar från lekplatser till uppväxtområden. Tre till fyra månader efter befruktningen förvandlas larven till ungtorsk på havsbotten. Det tar minst två år i varmare hav och upp till sju år i kallare hav innan den blir könsmogen och redo för lek. Östersjötorsk börjar leka vid två till tre års ålder och vid en medellängd på 40 cm. Torsk utanför Island börjar leka vid fem till sju års ålder när den är mellan 65 och 75 cm lång

Överlevnaden av ung torsk i Östersjön påverkas av havsmiljön. Det blir bra årsklasser under år med stormiga vintrar som pressar salt- och syrerikt vatten genom Öresund och Bälthaven in i Östersjön. Torskäggen kräver minst 1,2 procent salthalt för att kunna flyta. Under år med stillastående förhållanden i Östersjön minskar salthalten vid havsytan och syrehalten i havsdjupen. Torskäggen sjunker och dör i det syrgasfria djupvattnet. Sambandet mellan stort vatteninflöde och bra årklasser är inte helt klarlagt. Däremot är det klart att fisket borde dimensioneras efter variationerna i miljön. Efter år med sämre årsklasser måste fisket minskas och anpassas till den mindre torsktillgången.

Fyra svenska torskbestånd
Torsken leker både inne i kustområden och på djupa kontinentalsocklar. Försök med fiskmärkning visar att den vandrar till speciella lekplatser. Torsk från hela östra Östersjön vandrar varje vår till lekplatser öster om Bornholm i Bornholmsdjupet, Gdanskdjupet och Gotlandsdjupet. Torsk från västra Östersjön vandrar till lekplatser i Arkonadjupet väster om Bornholm.

Kunskap om vandringsmönster och lekplatser har använts för att gruppera torsk i olika lekbestånd. Ett lekbestånd innehåller fiskar där majoriteten har gemensam livscykel och samma vandringsmönster. Fiskforskare avgränsar minst tio lekbestånd i Nordvästatlanten och fjorton bestånd i Nordostatlanten. Lekbestånd kan vara små eller stora. Ett stort lekbestånd är den arktiska torsken i Norska havet. Fångsterna där är i genomsnitt över 600 000 ton per år sedan 1946. Ett betydligt mindre bestånd lever och leker lokalt på Rockalls bank väster om Skottland. Där är fångsterna sällan över 1 000 ton per år.

I svenska vatten förekommer fyra olika torskbestånd: ett i Nordsjön och Skagerrak, ett annat i Kattegatt, ett tredje i västra Östersjön och ett fjärde i östra Östersjön. Gränserna mellan de olika bestånden är flytande eftersom lektorskar ibland vandrar till "fel" lekområde. Undantaget är torsk i östra Östersjön som skiljer sig genetiskt från alla andra torskbestånd.

Svenskt torskfiske mest i Östersjön
Svenska fiskare fångar torsk från främst Nordsjön, Skagerrak, Kattegatt och Östersjön. Under toppåret 1984 landade svenska fiskare över 70 000 ton. I dag landas mer än 20 000 ton torsk årligen, varav den allra största delen i Östersjön. Det finns få torskfiskare i Skagerrak och Kattegatt. I stället fångas torsk som värdefull bifångst i trålfisket efter havskräfta. Det mesta fisket sker med garn och bottentrål. I Östersjön används förutom bottentrålar också flyttrålar för att fånga torsk som simmar uppe i vattnet ovanför havsbotten. Trots ökad effektivitet och bättre redskap har torskfångsterna minskat under de senaste decennierna.

Minskande torskfångster är ett symtom på överfiske - inte ett bevis. Forskare försöker i stället uppskatta det verkliga antalet torskar i haven genom att analysera fångst per fiskeansträngning (till exempel fångst per trålad timme) från både det kommersiella fisket och från forskningsfartyg. Resultaten visar att alla torskbestånd har minskat dramatiskt. Mängden lekmogen torsk i till exempel Nordsjön och Skagerrak har minskat med 80 procent i vikt från 1970 till 2001, och situationen för Kattegatt är lika allvarlig. Mängden vuxen torsk i de två Östersjöbestånden är i dag bara hälften jämfört med för 30 år sedan.

Första torskkriget ledde till monopol
Innan vi går in på dagens fiskeförvaltning och funderar över om vi kommer att kunna rädda torsken ska vi se tillbaka på torskens historia och vilka konflikter den har fört med sig. "Torskkrig" är ett så etablerat begrepp att det står nämnt i Svenska Akademiens ordlista.

Torsk är utmärkt föda. Det vita köttet är rikt på protein och har en fetthalt på mindre än tre procent. Den låga fetthalten gör att torsk lätt kan beredas och lagras genom torkning eller saltning. Torsk kan ha varit uppskattad basmat sedan människan en gång lärde sig fiska. Man har hittat rester av torsk bland soporna i en 5 000 år gammal stenåldersby på Gotland. Vi har alltså njutit av torsk på matbordet sedan förhistorisk tid. Men det var först på vikingatiden på 1000-talet som torsk blev en viktig handelsvara.

Norska vikingar bunkrade torkad torsk för långa resor till Island och Grönland. Under den här tiden började norska kungar utfärda skatt- och tullförordningar för att dra fördel av torskfisket. Under 1300-talet styrdes handeln med torsk av det mäktiga Hansaförbundet. Torsk som fångats utanför Norge, Island eller Grönland skeppades via Hansans handelscentrum i Bergen till Europa. Hundra år senare hade också engelska köpmän etablerat omfattande handel med torsk. Engelsmännens konkurrens sågs inte med blida ögon av vare sig Hansan eller de dansk-norska kungar som ansåg sig äga torskrättigheterna. Det första kända torskkriget bröt ut. De dansk-norska kungarna kastade ut engelsmännen och etablerade ett torskmonopol som varade ända in på 1700-talet. Följden blev att engelsmän, fransmän, portugiser och basker fick segla ända till nuvarande Newfoundland i västra Atlanten för att få fiska och handla med torsk.

Större torskfångst efter världskrigen
Fram till 1900-talets början ansågs torsktillgångarna i Atlanten som outtömliga. Nya redskap utvecklades och allt fler fiskebåtar drogs med i torsksvängen. Det traditionella utsjöfisket hade länge fångat torsk med krok och långrev från småbåtar som landade dagliga fångster ombord på stora segelskepp. Under 1900-talet utvecklades effektiva fiskfällor, garn, trålar och snörpvadar. De första ångbåtarna började användas för fiske men ersattes snart av fiskebåtar med driftsäkra oljemotorer. Varje fiskare måste fiska allt intensivare för att fånga samma mängd torsk. Under de båda världskrigen tvingades fisket till ofrivilliga fiskestopp och måste stanna i hamn. Effekterna efter krigen var uppenbara: torskfångsterna ökade jämfört med fångsterna före krigsutbrotten.

Forskare insåg att intensivt fiske kunde påverka torskbeståndens storlek. Men den nya insikten ledde inte till restriktioner som skulle ha kunnat förhindra fortsatt överexploatering. Fisket var av tradition fritt och varje fiskare hade "fri tillgång" till havens fisk. Fisket fick fortsätta med oförminskad intensitet. Bättre bottentrålar och flyttrålar utvecklades för fiske på tidigare otillgängliga bottnar eller djupvatten. Nya elektroniska hjälpmedel som radar, ekolod och fisksonar hjälpte fiskaren att navigera till torskgrunden och att leta rätt på torsken.

Kollaps utanför Kanada
Under 1960-talet pendlade torskfångsterna från hela Atlanten mellan två och fyra miljoner ton årligen, ungefär lika mycket i Nordvästatlanten som i Nordostatlanten. Stora fiskenationer i västra Atlanten var Kanada, Spanien, Portugal, Sovjetunionen och Tyskland, och i östra Atlanten Sovjetunionen, Norge, Island och England.

Med tiden blev det uppenbart att torskbestånden utanför Kanada hade överfiskats. Trots ökad fiskeansträngning med allt modernare och effektivare båtar ökade inte fångsterna. Kustfiskarna klagade, men fisket tilläts fortsätta. Nedgången i torskbestånden maskerades delvis av torskens vana att samla sig i lösa stim. De stora båtarna kunde fortsätta fånga torsk så länge de kunde lokalisera dessa stim. Följden blev en kraftig utfiskning av vuxen torsk och slutligen en biologisk kollaps. Andelen vuxen torsk hade minskat så kraftigt att återväxten av nya årskullar blev obetydlig. Fisket på de största torskbestånden i Nordvästatlanten stängdes 1992, och en månghundraårig fiskeepok var slut.

Slutet för "det fria fisket"
Redan under 1970-talet debatterades överfiske och rätten till fiske. Forskare rekommenderade minskat fiske genom tuffa fångstbegränsningar för att hindra fortsatt utfiskning av bland annat torsk. Island beslutade ensidigt att utvidga sina fiskegränser till 50 sjömil för att skydda "sina" ekonomiskt viktiga torskbestånd. Engelska fiskare, som då fångade nästan en tredjedel av torskfångsterna runt Island, protesterade häftigt. Ett andra torskkrig bröt ut och slutade än en gång med att engelsmännen fick maka på sig. Andra kuststater följde Islands exempel, och år 1977 hade i stort sett alla traditionella fiskevatten i alla världshav delats upp i fiskezoner om 200 sjömil. Det "fria fisket i fria hav" var slut.

Risk för kollaps även i Nordostatlanten
Den sjunkande trenden i torskfångsterna i Nordostatlanten har varit ungefär densamma som i Nordvästatlanten, men inte lika snabb. Fångsterna mer än halverades mellan 1970 och 2000, från 1,9 miljoner ton till 0,8 miljoner ton. Lektorsk i Irländska sjön har minskat med tre fjärdedelar. Forskare varnar för att de utfiskade lekbestånden kommer att minska den framtida återväxten. Risken för en biologisk kollaps som i Nordvästatlanten är överhängande. Forskarna har tillräckliga data för att bedöma tolv av Nordostatlantens fjorton torskbestånd. Av dessa tolv torskbestånd anses bara ett enda bestånd ligga inom säkra biologiska gränser, nämligen torsk i västra Östersjön.

Boven i dramat är det alltför effektiva fisket. Enskilda fiskare har beskyllts för att medvetet fiska ut fiskbestånd. Beskyllningen är orättvis eftersom en fiskare som vill överleva tvingas till överfiske. För många fiskare tillåts konkurrera om för små fisktillgångar. Följden blir att "om inte jag tar fisken gör någon annan det". En fiskare som frivilligt begränsar sitt fiske blir alltså fattig, medan en fiskare som investerar och fortsätter fiska blir rik. Överfiske kan bara stoppas om fisket anpassas till havets tillgångar. I grunden handlar det om vem som äger rätten att fiska och vilka fiskare som ska få denna rätt.

Nedslående resultat av EU:s förvaltning
I dag styrs nästan allt havsfiske av lagar och regler. Svenska fiskare måste anpassa sitt torskfiske till EU-beslut. Inom EU enades man 1983 om en så kallad Gemensam Fiskeripolitik (GFP) som reglerar havsfisket bland alla medlemsländer. Fiskeripolitiken innehåller fyra grundpelare: 1) hushållning med fiskebestånd genom fångstkvoter, 2) stöd till förnyelse och omstrukturering av fisket, 3) förhandlingar med fiskenationer utanför EU och 4) kontroll av efterlevnaden av fiskeregler. Målsättningarna i GFP är ambitiösa, och de välformulerade förordningarna ser bra ut på pappret. Verkligheten är tyvärr annorlunda.

EU kan naturligtvis bara besluta om fångstbegränsningar i "egna" fiskevatten där bara medlemsländer fiskar. Resultaten av EU:s förvaltning är inte uppmuntrande. Från 1983 till 2000 minskade mängden lektorsk i Nordostatlanten med mellan 50 och 70 procent. Än värre är det att andelen äldre torskar har minskat dramatiskt. Äldre och därmed stor torsk lägger fler ägg med större överlevnadsförmåga.

I Östersjön måste EU förhandla med andra kuststater om fiskeförvaltning. Det sker inom ramen för den Baltiska Fiskerikommisionen (IBSFC). Inte heller här lyckades EU genomföra en effektiv förvaltning. Facit visar att mängden lektorsk i Östersjön minskade i vikt med 86 procent i östra Östersjön och 41 procent i västra Östersjön under perioden 1983-2000.

Kompromissar med forskarnas råd
Bristen på en bra fiskeförvaltning beror på oförmåga hos enskilda medlemsländer att enas om effektiva fiskebegränsningar. Länderna värnar om egna fiskare i stället för att besluta om nödvändiga begränsningar. Problemet illustreras av förhandlingarna om torsk i Skagerrak och Nordsjön år 2002.

Forskare bedömde att torskbeståndet var på gränsen till kollaps och föreslog ett stopp för allt torskfiske under minst ett år. EU beslutade till slut om en minskning med bara 45 procent av fångsterna. Forskarnas råd innebar att mängden lektorsk skulle ha getts förutsättningar att öka till biologiskt säkra gränser. EU:s beslut betyder att mängden lektorsk bara ökar obetydligt. Förhandlingarna lyckades men på bekostnad av torskens framtid.

Bättre redskap kan rädda torsken
EU har insett att den nuvarande fiskepolitiken har misslyckats. En bättre förvaltning är nödvändig för att säkra fiskbestånden och ett framtida fiske. EU har därför beslutat om reformer i den gemensamma fiskeripolitiken från år 2003. De innebär bland annat fleråriga fångstbegränsningar, stopp för subventioner till nya fiskebåtar, förbättrad förvaltning och kontroll av fisket och till slut regionala råd som ska ge förslag om fiskerestriktioner. Det är rimligt att anta att fler restriktioner behövs för att EU ska lyckas.

Många problem kan lösas genom att förändra fiskeredskapen. Ett problem är mängden ungfisk som fångas, men som sedan kastas död överbord. I Östersjön kastas nästan all fångst av ettårig torsk och en fjärdedel av tvåårig torsk tillbaka i havet. EU och Baltiska Fiskerikommissionen har därför bestämt att Östersjöfiskare måste öka maskvidden i sina torsktrålar eller använda speciella flyktfönster i trålarna för att skona ungtorsk. Dessa så kallade Bacoma-fönster består av plastade fyrkantmaskor som effektivt släpper ut småtorsk ur trålen. Mindre småtorsk i fångsterna är bra men kan ge oavsiktliga bieffekter. Eftersom fiskekvoter räknas i vikt kommer fiskare att kompensera minskade fångster av småtorsk genom att fånga mer stor lekmogen fisk. Vi vet att stora lektorskar producerar mer livskraftig avkomma än mindre lektorskar. Nuvarande Bacoma-fönster kan paradoxalt nog motverka sitt syfte genom överfiske av stora lektorskar och därmed riskera den framtida återväxten av torsk i Östersjön. Trålarna måste därför vidareutvecklas så att även de största lektorskarna sorteras ut ur trålen.

Ett alternativ är att förbjuda allt trålfiske och bara tillåta garnfiske. Maskvidden i garn kan optimeras till fiskstorlek så att fångsterna begränsas till mellanstor torsk. Både småtorsk och större lektorsk skonas. Ett annat problem är oavsiktiga bifångster av torsk i till exempel räkfisket. EU har också föreslagit att räkfiskare i Skagerrak måste montera galler i räktrålarna. Dessa galler med smala spalter sorterar ut (selekterar) fisk ur trålen men behåller räka i fångsterna. Liknande redskapsförsök pågår för att minska bifångster av torsk i trålfisket efter havskräfta.

Positivt med reservat
I Östersjön är torskfiske förbjudet under sommarmånaderna. Tanken är att förkorta fiskesäsongen och därmed minska fångsterna. Men analyser visar att fiskare kompenserar sig genom att fiska mer både före och efter sommarstoppet. Ett tänkbart alternativ är att inrätta reservat med fiskeförbud för att skona ungtorskens uppväxtplatser och lekande torsk på lekområden. Ett exempel på reservat är Öresund där trålfiske har varit förbjudet i decennier. Erfarenheterna är positiva: torsk i Öresund blir äldre och tätheten av torsk är större än i de omgivande haven. Baltiska Fiskerikommissionen har inrättat ett litet fredningsområde för lektorsk nära Bornholm. Utvärderingar visar att området måste vara betydligt större för att ge positiva effekter. Vågar fiskeförvaltarna stoppa fisket i hela Bornholmsdjupet för att skydda Östersjöns lektorsk?

Miljömärkning av fisk kan bli ett slagkraftigt komplement till nuvarande fiskeförvaltning. Konsumenten kan välja att bara köpa fisk som fiskats med selektiva redskap från bestånd i biologisk jämvikt. Fiskaren som följer reglerna kan räkna med ett högre fiskpris. Svenska KRAV har börjat formulera kriterier för en svensk miljömärkning av viltfångad fisk. Miljömärkning av torsk förutsätter dock att förvaltningen av torskbestånden lyckas.

En lyckad förvaltning förutsätter politisk beslutsamhet och att man tar hänsyn till forskarnas insikter. Alla vill ha ett hållbart fiske, men få har tänkt igenom vad det betyder. En svensk fiskare uttryckte det så här: "Ett hållbart fiske är när min son kan ta över". Låt oss arbeta för att fiskarens vision ska bli verklighet.

Välj artikel

Världsfisket

Överfiske

Fiskbestånd

Sill och strömming

Torsk och fiske

Förvaltning

Hugo Grotius