|
GADOS Om fisk och fiske i svenska hav AktuelltArtiklarLänkarKontaktHavets silver: sill och strömmingSillfiskar betecknas som primitiva. Avlägsna släktingar fanns redan under Krita för omkring 105 miljoner år sedan. Primitiva drag är avsaknad av hårda fenstrålar i fenorna, stjärtfenans ben och simblåsans utforming. De primitiva dragen till trots är sillartade fiskar bland de mest talrika på jordklotet. Under de senaste 20 åren fiskades över 20 miljoner ton ansjovis, sardiner, sardeller, sill, skarpsill och andra sillarter per år. Det motsvarar en fjärdedel av alla fiskfångster från alla marina fiskar. Fångsterna av släktet sill, som bara finns i norra Atlanten och norra Stilla havet, har periodvis varit mer än 4 miljoner ton per år. Eftersom en fångad sill vanligen väger betydligt mindre än ett hektogram motsvarar det hundratals miljarder fångade sillar per år. Inte undra på att sill har koras som en bland de talrikaste kommersiella fiskarterna i världshaven. Sill har varit viktig föda för människor sedan urminnes tider. Rester av sill har hittats i avskrädeshögar, så kallade kökkenmöddingar, från stenåldern. Historiska källor beskriver ett lönande sillfiske under 500 talet i dåtidens Yarmouth på engelska ostkusten. Det finns också indicier att skottarna exporterade sill till Holland under 900 talet. Samtidigt började ett stort sillfiske i södra Östersjön och Öresund. Varje höst samlades uppköpare i Skanör och Falsterbo som med tiden blev Europas kommersiella centrum för sillhandel. Man uppskattar att under 1300 och 1400 talen fångades mellan 3000 till 5000 ton sill per år. Tillgången på sill blev en viktig förutsättning för utvecklingen av dåtidens företagsimperium Hansan, som organiserades av affärsmän i Östersjöns större hamnstäder. Salt skeppades från saltgruvorna i Lüneburg via Hansastaden Lübeck för beredning av salt sill i landningshamnar. Kommersen pågick fram till 1500 talets slut när sillfångsterna minskade dramatiskt. Historikerna berättar att sillen försvann från Östersjön och istället hade vandrat till Nordsjön. Holland blev nu den stora fiskenationen. En ny metod att lagra sill i saltlösning istället för rent salt gjorde att holländarna kunde transportera och sälja sill i stora mängder. Efterfrågan på sill var enorm eftersom kyrkan påbjöd regelbunden fasta från kött. Sill blev på det sättet stapelföda för Europas kristna befolkningar. Med tiden upptäckte man att tillgången på sill varierade med en viss periodicitet. Sillperioder med goda sillfångster hade dokumenterats under i stort sett varje århundrade sedan 900 talet. En holländsk köpman försökte förklara sillperioderna med den så kallade polarteorin: sillen vandrade regelbundet upp till polarisen. Senare hävdade svenska forskare att sillperioderna sammanföll med solfläckarnas 55,5 årliga periodicitet eller förändringar i gravitationen från planeter som i sin tur påverkade havsströmmarna i Nordsjön och Östersjön. Än idag saknas en fullständig förklaring till sillperiodernas orsak. Vi vet dock att senare sillperioder i Bohuslän berodde invandring av "banksill" från Nordsjön. Uttryck som banksill, fjordsill, islandssill har använts av fiskare för att beteckna fångstplatser. Alla tillhör dock samma art, nämligen den av Carl von Linné namngivna Clupea harengus. Strömming i Östersjön betraktas som en dvärgform av sill och har kallas Clupea harengus membras. På 1500 talet blev det folkliga namnet strömming officiellt. Ett kungligt dekret fastställde nämnligen att sill som landats öster om Blekinge måste saluföras under namnet strömming. Lokala namn som loddsill, grässill, fetsill och storsill har använts för att beteckna olika typer eller stadier hos sill. En framstående zoolog, Sven Nilsson, som verkade i Lund under 1800 talets mitt, fann att de lokala beskrivningar på sill och fångstplatser kunde användas för att skilja olika raser eller "former" av sill. Han beskrev och namngav ett tiotal olika former med hjälp av huvudform, kroppsproportioner och andra morfometriska data. Några av dessa var Kivikssill och Strömming i Östersjön, Kullasill och Bohussill på västkusten och Gråbensill utanför Norge. Andra forskare visade att antalet ryggkotor hos sill varierade mellan havsområden. Sill i Östersjön hade i genomsnitt mindre än 55 ryggkotor per individ. Sill i Nordsjön hade 55-56 ryggkotor medan sill i Skagerack i genomsnitt hade 57 ryggkotor. Senare forskning har visat att dessa skillnader inte är ärtfliga utan orsakas av miljöfaktorer (främst temperatur) under tidiga larvstader. Upptäckten att sill kunde grupperas efter utseende och andra morfologfiska karaktärer hade praktisk betydelse. Biologerna kunde med hjälp av prover från olika havsområden kartlägga sillens vandringar och identifiera olika lekbestånd. Sill är väl anpassat till ett liv i havens övre vattenrymd. Den är svår att se från ovansidan eftersom dess blågröna ovansida smälter in i havens färger. Dess silvriga flanker och undersida gör att rovfiskar, som torsk, har svårt att upptäcka den från undersidan. Sill lever i stim där samordnade undanmanövrar gör det än svårare för rovfiskar att fånga ett byte. Beräkningar visar att chansen att överleva är större för varje enskild sill i ett stim jämfört med ett solitärt levnadsätt. I akut läge kan sillar fisa, dvs pressa ut luftbubblor från simblåsan via en small kanal till analöppningen. Dessa fisar förvirrar angripare ytterligare. Sillstim kan bli oerhört stora. Det finns rapporter om stim av övervintrande strömming i norra Östersjön vilka kan vara flera kvadratkilometer stora och innehålla hundratusentals individer. Vanligen är dock stimmen betydligt mindre. Under dagen uppehåller sig stimmen djupare, ofta nära havsbotten, men simmar närmare ytan under natten. Förflyttningar mellan övre och undre vattenlager speglar de dagliga vandringarna av sillens främsta föda: små hoppkräftor och större cm-stora pungräkor. Menyn innehåller också larver av fisk och blötdjur. I Östersjön äter strömming också små ismärlor som uppehåller sig på havsbotten. Sill lokaliserar sin föda främst genom synen. Bytet fångas dels genom att gälarna fungerar som ett födofilter dels genom att snappa upp enskilda bytesdjur. Vuxen sill äter upp sig och blir succesivt fetare under sensommar och höst. Fettet används för att producera könsprodukter, rom och mjölke, till lekperioden. Ålder vid könsmognad varierar mellan havsområden. Sill utanför Norge blir könsmogna vid omkring 5 års ålder. Strömming i Östersjön blir könsmogen redan vid 2 till 3 års ålder. Den äldsta kända sill/strömmingen i svenska vatten fångades i Bottenhavet och var 23 år gammal. Det är länge känt att olika sillbestånd leker under olika delar av året. I Östersjön leker strömming i huvudsak under våren och försommaren. Sill i Nordsjön leker under september och oktober och i Skagerack koncentreras leken från februari till april. Tidpunkten för lek har varierat inom havsområden. Ända fram till 1950 talet dominerades Östersjön av höstlekande sill. Idag dominerar vårlekande strömming. Höstlekande Koppergrundsill i Kattegatt försvann under 1960 talet. Orsakerna till dessa förändringar är inte helt klarlagda. Forskare har observerat att lekperioden styrs av miljöfaktorer som temperatur och i viss mån också tillgången på föda för vuxna individer. En annan viktig faktor är överlevnad av ägg och larver. En vuxen sillhona producerar mellan 20000 till 50000 ägg per leksäsong. Om beståndets storlek inte förändras skall honan under hela sin livstid ersätta sig själv plus en hanne. Det betyder att i genomsnitt skall bara två avkommor överleva till lekmognad. Eftersom nästan all dödlighet äger rum under ägg- och larvstadierna (omkring 10% dör varje dag) kommer överlevnaden att bestämmas av fördelar och nackdelar med höstlek visavi vårlek. Avkommor som fötts under den mest fördelaktiga lekssäsongen kommer att klara sig bättre. Sillägg är klibbiga mellan 1 till 1,4 mm stora och fäster lätt vid underlag, till skillnad från till exempel torsk som har frilevande ägg som svävar fritt i havsvatten. Under lek samlas stora lekstim vid havsbankar eller grunda kustområden. Höstlekande sill lägger sina ägg på grusbottnar på 10 till 100 meters djup. Vårlekande strömming i Östersjön lägger sina ägg på växter och sten på grunt vatten, ofta mindre än fem meters djup. Dykare har observerat hur enskilda honor lösgör sig från lekstimmet och fäster ägg på växter eller stenar, tätt följda av hannar som tävlar om att befrukta äggen. Överlevnaden av larver beror på leksäsong. Larver från höstlekande sill kommer att genomlida en kall vinter med lite föda, mestadels mikroskopiska alger. I gengäld är risken att bli uppäten mindre, eftersom det finns mindre antal rovdjur under vintern. Larver från vårlekande sill föds under en period av hög vattentemperatur och stor födoproduktion av tex hjuldjur och hoppkräftlarver. Samtidigt är produktionen av rovdjur, som pilmaskar, maneter och annan fisk betydande. Risken att bli uppäten ökar under vår och sommar. Födelsesäsong hos enskilda sillar kan bestämmas med hjälp av tillväxtmönster i deras öronstenar, så kallade otoliter. Otoliter finns i huvudet hos alla benfiskar och består i huvudsak av rent kalk. Otoliter bildar sommar- och vinterringar på samma sätt som träd bildar årsringar. Det är sedan länge känt att ringarna kan användas för att bestämma ålder av fisk. År 1971 upptäckte en klimatforskare att otoliter också innehåller dagliga ringar, dvs 365 ringar per årsring. Bredden och kontrasten hos dagliga ringar bestäms i huvudsak av omgivande temperatur. Genom att slipa och behandla otoliter från enskilda sillar kan man alltså rekonstruera deras temperaturhistoria under larvstadiet. Figur ?? visar dels en otolit med vaga täta ringar från en sill, som fötts under hösten, dels en otolit med tydliga breda ringar från en sill, som fötts under våren. Metoder har används bland annat för att skilja höst- och vårlekande sillbestånd i bland annat Skagerack, Kattegatt och Irländska sjön. Märkningsförsök har visat att sill årligen vandrar långa avstånd. Den mest spektakulära vandringen görs av Atlantoskandisk norsk vårlekande sill. Leken äger rum längs Norges kuster från Lofoten i norr till Lindenäs i söder under mars-april. Larver och ungsill färdas sedan med strömmar genom Norska Havet ända upp till Barents Hav norr om Norge och Ryssland. Även utlekt vuxen sill vandrar norrut för att äta upp sig under höst och vinter i de produktiva arktiska haven. Cirkeln sluts nästa vår med en ny lekvandring söderut. Även i Östersjön sker långväga vandringar. Märkningar av strömming i Bottenhavet har gett återfångster i Blekinge. Strömming som har satts ut i i Stockholms och Västerviks skärgårdar har rapporterats fångade utanför Trelleborg. Vandringarna begränsar sig inte bara till Östersjön. Omfattande märkningsförsök sedan 1950 talet visar att den så kallade Rügensillen i sydvästra Östersjön årligen födovandrar till Kattegatt, Skagerack och in i norra Nordsjön. Under vinterhalvåret vandrar de i motsatt riktning för att återvända till sina lekplatser i maj till juni längs den tyska Östersjökusten. Denna lekvandring går genom Öresund och man har uppskattat att mer än 100 000 ton sill kan befinna sig på vandring söderut genom sundet under november till januari. I Skagerack och Kattegatt förekommer förutom Rügensillen också Nordsjösill. Larver och ungsill från norra Nordsjön färdas med Jutska strömmen till de svenska och danska kusterna som fungerar som barnkammare och födoskafferi. Efter två till tre år blir sillarna könsmogna och återvänder till sina lekplatser i Nordsjön. Kartläggning av sillbestånd i västerhavet har visat att det också förekommer lokala vinterlekande lekbestånd i främst Skagerack. Exempel på lokala bestånd finns också i Östersjön. I Bråviken fanns tidigare ett stationärt bestånd av extremt långsamtväxande strömming. Andra exempel är strömming i Bottenviken och strömming i Rigabukten. Det kan tyckas självklart att stationära lekbestånd är mindre än bestånd som vandrar över stora områden. Tillgängliga historiska data visar att mängden leksill i Rigabukten i genomsnitt har varit 80 000 ton medan mängden norsk vårlekande sill periodvis kan ha varit mer 10 miljoner ton. Vissa forskare anser att beståndens storlek kan förklaras med olika livsstrategier. Individer i ett stort lekbestånd vandrar för att kombinera de bästa födoplatserna med de bästa lekplatserna. Individer i ett litet lekbestånd grundar sin överlevnad på stabila förutsebara strömmar och födoproduktion. Risken att bli en "luffare" som inte hittar hem till sin lekplats är mindre i en stabil miljö än i en osäker miljö med långa vandringar. Chansen att överleva och para sig skulle alltså vara bättre i mindre bestånd. Individer i större bestånd måste kompensera en lägre överlevnadschans med ökad fekunditet (äggproduktion) och därmed fler avkomma. Argumenten stöds av att individer i mindre bestånd ofta har lägre tillväxt och lägre fekunditet än i större bestånd. Lekbeståndens storlek speglar också fiskefångsterna. Under medeltidens sillperioder användes enkla sättgarn och landvad för att fånga den kustnära sillen. I Blekinge finns en lång tradition att fiska med not. Under 1980 talen användes redskapet bland annat för att fiska romsill, som exporterades till Japan. Med tiden har dock redskapen utvecklats. Under 1900 talet ersattes fiske med drivgarn till trålfiske. I början användes mindre bottentrålar men efter krigsåren blev det allt vanligare med stora flyttrålar som kunde fånga sill även i de övre vattenlagren. Under mitten av 1960 talet utveckades fisket med stora ringnotar som kunde vara 600 m i omkrets och 100 m djupa. Det internationella fisket i Nordsjön med dessa redskap orsakade en kollaps av Nordsjöbeståndet under slutet av 1970 talet. Beståndet repade sig delvis efter ett fiskestopp 1978-1983. Fångsterna av sill i NO Atlanten har minskat från en topp år 1965 på 3 miljoner ton till 1,6 miljoner ton år 2002. De största fem fiskenationerna år 2002 var Norge, Island, Ryssland, Danmark och Sverige. De svenska fångsterna minskade från över 260 000 ton till nästan 100 000 ton från 1965 till 2002. Minskningen beror endast delvis på minskade bestånd utan också på minskad efterfrågan. Sill för konsumption blir allt svårare att sälja. Den mindre storväxta strömmingen i Östersjön har också svårt att konkurrera med större sill som fångats i västerhaven. En stor del av den svenska fångsten går därför till beredning av fiskmjöl. Biologiska bedömningar av sill och strömming görs varje år inom det Internationella Havsforskningsrådet. Rådet är en paraplyorganisation som samordnar marin forskning och rådgivning i NO Atlanten (ej Medelhavet). Rådet definierar 13 sillbestånd inom sitt undersökningsområde. Sju sillbestånd är av intresse för svenskt fiske: Atlantoskandisk norsk vårlekande sill Bedömningar av beståndens biologiska status varierar. Atlantoskandisk sill och Nordsjösill har återhämtat sig från överfiske och fiskas nu inom biologiskt hållbara gränser. Biologisk status anses också tillfredställande för strömming i Bottenhavet och Rigabukten. Rådet bedömmer att de övriga tre beståndens status är osäker och att fisket på dessa bestånden bör minska eller i varje fall inte öka. Sill och strömming är nyttig mat. Den
innehåller fleromättade fettsyror, mängder med vitaminer
och viktiga spårämnen. Tyvärr innehåller strömming
också miljögifter som dioxin. Idag äter vi sill och strömming
under jul och midsommar. Under tidigare århundraden var dock sill
och strömming en viktig basföda. Professor Sven Nilsson skrev
i Skandinaviens Fauna år 1855:
Välj artikel Sill och strömming |