GADOS
Om fisk och fiske i svenska hav
Fiskbestånd
Mångåriga observationer
visar att enskilda fiskar hittar tillbaks till den lekplats där de
själva en gång föddes. Märkningsförsök
har bekräftat att lax oftast hittar sin egen ungdomsbäck. Även
inom andra fiskarter återvänder enskilda individer årligen
till specifika lekplatser. En tysk biolog, Professor Henrich Heinke kunde
redan 1895 konstatera morfometriska skillnader mellan leksill som fångats
i olika havsområden. Han upptäckte bla att medelvärdet
för antal ryggkotor varierade mellan sill från olika hav och
kunde med hjälp av dessa skillnader kategorisera sill till olika
varieteter eller lekbestånd.

Experiment har senare visat att antalet ryggkotor påverkas
av omgivande vattentemperatur under tidigt larvstadium men också
(i mindre grad) av ärftlighet. Heinkes upptäckt hade stor betydelse
för den biologiska forskningen under 1900 talets första decenier.
Darwins hypoteser om artbildning blev lättare att förstå
när man upptäckte att reproduktion inom en art kunde delas upp
i geografiskt skilda lekområden. En fiskart kunde delas in i ett
antal lekpopulationer. Varje population kan med genetiska termer definieras
som en grupp av individer med gemensam genutbyte utan inblandning från
andra populationer. I praktiken har det visat sig att enskilda fiskar
ibland byter lekplatser mellan år. Därför använder
man det mer pragmatiska uttrycket lekbestånd. Ett lekbestånd
innehåller fiskar där majoriteten har gemensam livscykel och
vandringsmönster. Distinktionen är viktig eftersom endast små
genflöden mellan olika lekområden gör att eventuella genetiska
skillnader succesivt försvinner.