Fiskbestånd

Mångåriga observationer visar att enskilda fiskar hittar tillbaks till den lekplats där de själva en gång föddes. Märkningsförsök har bekräftat att lax oftast hittar sin egen ungdomsbäck. Även inom andra fiskarter återvänder enskilda individer årligen till specifika lekplatser. En tysk biolog, Professor Henrich Heinke kunde redan 1895 konstatera morfometriska skillnader mellan leksill som fångats i olika havsområden. Han upptäckte bla att medelvärdet för antal ryggkotor varierade mellan sill från olika hav och kunde med hjälp av dessa skillnader kategorisera sill till olika varieteter eller lekbestånd.

Experiment har senare visat att antalet ryggkotor påverkas av omgivande vattentemperatur under tidigt larvstadium men också (i mindre grad) av ärftlighet. Heinkes upptäckt hade stor betydelse för den biologiska forskningen under 1900 talets första decenier. Darwins hypoteser om artbildning blev lättare att förstå när man upptäckte att reproduktion inom en art kunde delas upp i geografiskt skilda lekområden. En fiskart kunde delas in i ett antal lekpopulationer. Varje population kan med genetiska termer definieras som en grupp av individer med gemensam genutbyte utan inblandning från andra populationer. I praktiken har det visat sig att enskilda fiskar ibland byter lekplatser mellan år. Därför använder man det mer pragmatiska uttrycket lekbestånd. Ett lekbestånd innehåller fiskar där majoriteten har gemensam livscykel och vandringsmönster. Distinktionen är viktig eftersom endast små genflöden mellan olika lekområden gör att eventuella genetiska skillnader succesivt försvinner.

Välj artikel

Världsfisket

Överfiske

Fiskbestånd

Sill och strömming

Torsk och fiske

Förvaltning

Hugo Grotius